Hälsning från Capoeirabarnen i Bolivia!

Capoeira är en brasiliansk dans/sport, som omfattar olika konstformer. Den har sitt ursprung hos de afrikanska slavarna i Brasilien som praktiserade denna sport för att försvara sig och göra sig fría från sina förtryckare. Det är ursprungligen en kampsport som kamoflerades med dans och musik, så att den skulle se ut som en traditionell dans.Nu för tiden utövas den i många länder för att bidra till uppfostran och personlig utveckling. Det är en omfattande process som uppmuntrar attityder av ömsesidighet, samarbete, sunda sociala relationer, arbete i grupp, ansvar, rättvisa och vänskap för att lösa verkliga problem och stärka en harmonisk samlevnad med naturen. På grund av dessa fördelar som utövandet av capoeira för med sig, startade vi den 2 februari klasser för 50 barn och ungdomar, både för- och eftermiddagar. I början var alla väldigt blyga, men efter två månader kan man nu se en stor entusiasm och glädje. Deltagarna har nu lärt sig rörelserna, samt sångerna och utövar dem med lätthet och stor färdighet. Att titta på dem i salen tillsammans med sin lärare är verkligen en härlig upplevelse. Det är en fröjd att höra sången, tamburinerna, samt flöjten och samtidigt se alla rörelserna, tillsammans med tillfredställelsen de visar när de praktiserar denna speciella sport , alla klädda i vitt. Avslutningsvis vill vi rikta vår tacksamhet till Hand i Hand som genom sitt stöd har gett våra barn och ungdomar möjlighet att för en stund glömma fattigdomen genom att delta i våra sportverksamheter.   

En fadders reseberättelse

De första två dagarna i La Paz försvann mer eller mindre på grund av  jet-lag och höjdsjuka (jag borde ha skaffat Diamox innan jag for). Innan det var dags att träffa familjen tog vår reseledare oss med upp till El Alto varifrån vi åkte linbana ner till La Paz och fick en fantastisk utsikt över den myllrande miljonstaden. Efter att vi inhandlat grillmat for vi till en park med grillplatser, varav en var bokad till oss. Så kom familjen, mamma, pappa och fyra barn, tillsammans med en socialarbetare från CIDIC.. Vi var alla lite blyga, särskilt när vår svensktalande reseledare försvunnit. Mitt fadderbarn pratade bara spanska och vi blev tvugna att kommunicera med kroppsspråk och den lilla spanska jag hade hunnit lära mig. Det gick förvånansvärt bra tack vare socialsekreteraren som var fenomenal på att förstå enstaka ord utan grammatik och som tycktes känna familjen väl. Vi åt maten tillsammans och fnissade åt våra försök att prata. Stämningen var glad och präglades av en önskan att förstå. Mitt fadderbarn visade sig också vara en fena på att skapa kontakt och vi övergick till diverse bollekar som uppskattades av både barn och vuxna, vi åkte till och med rutschkana tillsammans innan dagen avslutades och vi for åt olika håll.

Nästa dag ägnades åt två viktiga besök. Det första besöket var på CIDIC-centret där vi träffade Aleida (ordf.), Carla (v. ordf.), socialarbetare, läkare och lärare som alla informerade om sitt arbete och om den sociala situationen i området. Deras engagemang, deras genomtänkta och välstrukturerade arbete imponerade djupt. Efter detta väntade besök hemma hos familjen som bodde högt uppe i El Alto där det mesta av det vi menar med infrastruktur saknades; vägar, vatten och avlopp. Trots kylan uppe på platån fanns inte heller någon uppvärmning av den enkla, trånga bostaden. Vi hade med oss lite presenter från Sverige och några som vi inhandlat i La Paz. Allt tycktes uppskattas och det blev många kramar.

Nästa dag gick resan vidare med bil och tåg söderut på den andinska högplatån till bl.a. den stora saltöknen som är fashinerande att se och uppleva. Vi var också i Potosi och Sucre där vi njöt av att vara på lägre höjd och besökte muséer om Bolivias historia innan vi återvände till La Paz.

Resan fortsatte mot Peru via Tiwanaku, utmed Titicacasjön till Puno och sedan Cuzco. Vi såg och lärde oss åtskilligt om tidiga kulturer långt före Inka, vi funderade kring dagens befolkning och deras livsvillkor och lärde oss se skillnad på lama, alpacka och vikuña. Cuzco, Macho Picchu och vassöarna utanför Puno var självklara höjdpunkter på resan som var lika spännande att se som jag hade hoppats på.

Efter en vecka i Peru var vi tillbaka i La Paz och planerade för de sista dagarna. Vi hade kommit överens om att bo på ett hotell i Coroico två nätter tillsammans med familjen, men det fanns två sätt att komma dit. Vi kunde antingen åka bil eller ta oss dit med cykel på den gamla vägen som kallas "Dödens väg". Vi valde cykelvägen, det är inte varje dag man får tillfälle att cykla en nerförsbacke från 4 700 m ö.h. till 1 200 m ö.h.! Det var häftigt att börja uppe i kylan ovan trädgränsen, att ha en vidunderlig utsikt mellan molnskyarna och att efter några timmar landa nere i en fuktig, frodig djungel.

I Coroico, som sedan länge varit en pittoresk semesterby för välbesuttna La Paz-bor, träffade vi familjen som kommit med bil tillsammans med vår reseledare och socialarbetaren. Första kvällen åt vi middag i byn och nästa dag gick vi en lång promenad tillsammans. Gemensamma naturupplevelser gör att språket inte blir så viktigt, vi gick på en stig utmed en bergssida med omväxlande vildvuxen natur och kokaodlingar. Dagen var varm och solhatt, solskydd och vatten var bra att ha. Barnen hade roligt och vi också. På eftermiddagen försökte vi lära barnen att simma i bassängen men lyckades inte riktigt. Vi hade dock inhandlat badringar för några kronor i byn och de kom väldigt väl till pass. På kvällen var vi fysiskt, behagligt trötta efter alla övningar och ägnade oss åt kortspel och samtal. Med hjälp av vår reseledare och socialsekreteraren lärde vi känna varandra lite mer medan vi tuggade på några kokablad.

Efter en god natts sömn återvände vi, den här gången med bil, upp till La Paz höjder där vi skildes från familjen med stora kramar. Det var mycket roligare än jag hade trott att få träffa mitt fadderbarn och lära känna hennes familj. Jag hoppas och tror att den framtida brevväxlingen blir mer innehållsrik och betydligt intressantare än tidigare efter det här mötet. För mig blev den här resan mycket mer än bara turism. Och familjen fick genom mitt resesällskap en ny fadder till det minsta barnet!
Januari 2015 Inger Mossberg  med Maria Lee
 

Vimmerbyträff!

Åter igen var det dags att träffa nya och förväntansfulla elever på Vimmerby Folkhögskola som läser Barn i Världen.

I februari ska de ut på praktik i Bolivia och förhoppningsvis kommer flera av tjejerna välja CIDIC.
Föredrag och information om CIDIC, de utsatta barnen och Hand i Hand fyllde dagen!
Det är alltid roligt och givande när unga människor har ett så stort engagemang för de som har det svårt.

Födelsedagsfirande!

Då var det dags igen för födelsedagsfirande för alla barn och föräldrar i CIDIC som fyller under juli månad. Denna gång hjälpte jag Nestor i köket med förberedelserna, både med fikat och snacksen och med lunchen. Det är en fin upplevelse att vara med i firandet eftersom centret dessa dagar är fyllt med förväntan och en massa härliga skratt.

Hälsningar från Julia Andén

Volontär på Hand i Hand

PS: Kika in på min blogg där du kan följa mitt arbete som volontär för Hand i Hand och CIDIC:

www.volontaribolivia.blogg.se/

 

Tack Fyrisskolan för er insamling!

Tack Fyrisskolan för 12.337 kr som ni samlat in till förmån för barnen som vi arbetar för samt deras familjer. Som ni vet arbetar CIDIC med extremt fattiga familjer. Det är familjer som i många fall p.g.a. avsaknad av ekonomiska resurser inte har några möjligheter att gå till tandläkaren för kontroll eller behandling. Därför är det många föräldrar som ser det som den enda utvägen att dra ut tänderna istället för att kurera dem.